Music Communicate: Kapitel 12.

-”Savannah..what happened, why are you crying?” frågade Harry medlidande med dov oro i rösten.

 

Jag kände hur min underläpp började darra och fler tårar bildades när jag försökte berätta vad som hänt. Harry märkte det och sträckte fram sin arm emot mig och tog tag i min hand som vilade i mitt knä. Han tog min hand stöttande i sin men släppte taget efter ett tag.

 

-”Oh right” utbrast han och flätade samman våra fingrar istället. Jag skrattade till lite och torkade bort en tår som lyckats rymma längs min kind, när jag förstod att han snappat upp en del av det jag tidigare lärt honom om att hålla en tjej i handen.

 

-”I feel like my parents don’t get me...” började jag sakta och kollade försiktigt upp på Harry.

 

-”Go on, it’s okay” nickade han lugnande.

 

Jag tog ett djupt andetag och fortsatte.

 

-”Honestly I’m both sad and pissed. They haven’t been a part of my life ever since I started my singing career, and now suddenly they just think that they can invite me over and judge me! And that they dare to blame it all on you, it’s just..it’s just....I can’t even put words to it!”

 

-”Wait, hold on. What do you mean they blame it on me?”

 

-”Yes, I mean, that’s what they did. And I had to defend you in one way or another. They had no right to do that so I couldn’t just let it pass..”

 

-”You defended me?”

 

-”Well yeah, you’re basically innocent”

 

-”Look Savannah, if me being in your life right now makes you and your parents do nothing other than fight..I should leave cause......cause I can’t live with the fact that I was the reason a family developed problems” kollade han sorgset direkt in i mina ögon.

 

-”But what if I don’t want you to leave? What if I need you?” slängde jag ur mig hastigt. Jag insåg efter ett tag hur fånigt och desperat det lät, men det verkade inte Harry tycka.

 

Allt jag fick som svar på det var ett leende och en försiktig smekning över min ena hand som han fortfarande höll stadigt i sin. Och jag dömer honom inte. Jag förstår att han hade svårt att finna svar på det jag just slängt ur mig. Klumpigt, jovisst, men jag menade det ju faktiskt konstigt nog.

 

-”Harry, may I ask you something?”

 

-”Sure, anything”

 

-”Why are you scared that me and my parents will get into another fight?”

 

Hans huvud sjönk ner en bit och han kollade sorgset ner i marken.

 

-”It was September 1998 and a really rainy day. My dad and I had just had a huge fight over my school grades. It was so silly. He jumped in the car that night to just drive around and calm down a bit. And we all know that we drive a little too fast when we’re angry. That was the last time I saw my dad. He never came back..” berättade han sorgset och jag såg tårar bildas i hans ögon.

 

-”Harry..” viskade jag medlidande och tightade till greppet om hans hand.

 

-”So I guess what I’m trying to say is that don’t get into a fight about something stupid, cause when you least expect it, everything you have and everything you normally take for granted can be gone..just like that..” fortsatte han.

 

-”It’s okay, just let it out”

 

-”This is who I really am, Savannah. I’m not that egocentric, cocky, flirty guy with a lot of self-confidence, I’m really not. That guy is just like a mask I put on when I get insecure, and a couple years ago that mask took over me, it went way out of line, I wore it all the time. And I got rude to people, like really really rude without really thinking or knowing why. I guees the pain was too strong and I’ve lived almost half my life thinking that it was my fault that my father died, but all I really wanted was to make him proud..but I never got the chance..”

 

Hans berättelse hade berört mig så otroligt mycket, så nu satt jag och stortjöt. Tårarna bara forsade för jag led så med honom. Det betydde så otroligt mycket att han satt här och  verkligen öppnade sig såhär för mig, att jag fått det fantastiskt värdefulla förtroendet av honom på så pass kort tid som det gått ändå.

Han såg det på mig och öppnade sin famn och jag kastade mig i den direkt. Han slog armarna om mig och tryckte mig tätt intill sig och lät mig gråta ut, bara släppa på trycket.

 

Vi satt där på bryggan i timmar och Harry bara vaggade mig sakta i sina armar även en bra stund efter att jag slutat gråta. Jag kan inte ljuga, det kändes skönt. Jätteskönt faktiskt. Det kändes som om jag faktiskt äntligen hade någon som förstod mig, någon som brydde sig om mig på riktigt, någon som uppskattade mig för..mig. Och ja, även fast han kan gå mig riktigt på nerverna, haha. Harry är en bra kille egentligen, han erkände ju allt själv, han bar bara på en mask innan. Jag undrar vad som var orsaken till att han släppt den. Var det jag?..

 

-”Are you tired?” avbröt han plötsligt tystnaden.

 

-”Yeah”

 

-”Shall we go back to the hotel?”

 

-”I guess”

 

Han sammanflätade våra fingrar igen och kysste min hand ömt en gång innan han smekte mig över axeln och fick oss båda upp på fötter. Dock var mina ben väldigt skakiga så jag vinglade till väldigt ofta.

 

-”Come here” log han och slängde en arm om mina axlar medan vi begav oss bort emot hotellet.

 

 

När vi kommit fram tog vi hissen upp till rätt våning och letade upp våra rum. När vi hittat dem rotade vi båda efter våra rumsnycklar. Det var först då han släppte mig.

 

-”Goodnight, love” viskade han och gav mig en kyss på kinden och gick bort till sin dörr för att låsa upp den.

 

Jag kände mig ensam, fruktansvärt ensam så fort han lämnade min sida. Jag klarar det inte, jag behöver en vän nu.

 

-”Harry?” sa jag när han precis låst upp sin dörr.

 

-”Yeah?”

 

-”I was just thinking that..um..I was just...will you sleep in my room tonight? I could really need a friend...please?” stammade jag osäkert fram.

 

Han lös upp med en gång.

 

-”Well, of course” log han och låste dörren till sitt rum igen och begav sig tillsammans med mig in i mitt istället.

 

När vi kom in i rummet tog jag av mig skorna och jackan och slängde mig i sängen med en gång. Harry gjorde detsamma.

 

-”So, I’ll take the couch then” sa han och började rota efter ett täcke.

 

-”No. Um..you can sleep in my bed too if you’d like”

 

-”Okay” log han busigt och kröp ner bredvid mig. Hans kroppsvärme var precis det jag behövde just nu.

 

Efter ett tag kände jag hur han smet ner sin arm under täcket och la den om mig. Han tryckte mig till sig och borstade försiktigt bort bitarna av mitt hår som låg över mitt öra.

 

-”Thanks for letting me share my feelings today. I needed that..” viskade han meningsfullt i mitt öra.

 

Jag log och kände hur han gav mig en lätt, mjuk kyss på ena axeln innan han gosade in sig i min nacke och vi båda föll in i en djup, behövlig sömn efter en tuff dag.

 

----------------------------------------------

Psst, läsare. Följ min tumblr -->här<--

----------------------------------------------


Kommentarer
Julia säger:

Bästa.x

Svar: Tack! x
Moa

2013-05-14 | 21:23:47
Lisa säger:

Gryyyyyym! MER :D

Svar: Tack så mycket! x
Moa

2013-05-14 | 22:43:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback