Music Communicate: Kapitel 11.
Åh, vad förbannad jag är på mina föräldrar. Ända sedan jag valde att göra karriär inom musiken så har de dragit sig undan. Det är bara så jäkla fräckt av dem att helt plötsligt lägga sig i mitt liv som om de alltid varit en del av det, och skylla på Harry om att jag förändrats. Om jag så har förändrats så är det för att jag har växt upp, och inte på grund av honom. De känner inte honom, de har inte ens träffat honom.
Helt plötsligt kommer jag på mig själv att jag försvarat Harry, igen. Jovisst, han är irriterande, självupptagen och en bortskämd popstjärna..men..något säger mig att han är mer än så. Inom honom känns det som om det finns bomb som tickar och bara väntar på att få sprängas, en röst som skriker men inte blir hörd och som bara väntar på att få komma ut..
Fortfarande upprymd, arg och besviken som jag är känner jag att jag bara vill slå på saker, döda något, eller vad som helst för att få ut min ilska. Musik.
Låt: http://www.youtube.com/watch?v=m3XEVS37FCM
”Are you listenin'? Hear me talk, hear me sing. Open up the door. Easy less, easy more. When you tell me to beware. Are you here? Are you there? Is there something I should know? Easy come, easy go. Noddin' your head. Don't hear a word I said. I can't communicate, when you wait. Don't relate. I try to talk to you. But you never even knew. So, what's it gonna be? Tell me. Can you hear me?..”
Jag drog ut hästsvansen mitt hår var uppsatt i, tog satts och sprang i full fart ner för gatan. Det kändes som om jag svävade av vinden som tog tag i mig när jag sprang.
”I'm so sick of it. You're attention deficit. Never listen, never listen. I'm so sick of it. So I'll throw another fit. Never listen, never listen. I scream your name! It always stays the same. I scream and shout! So what I'm gonna do now, is freak the freak out..”
Jag stannade till, andfådd, ställde mig med ryggen emot en tegelvägg och lät benen vika sig då jag gled ner längs väggen. Jag drog fingrarna igenom mitt tilltufsade hår och lät tårar rymma ifrån mina ögon.
”Patience running thin, running thin. Come again. Tell me what I get. Opposite, opposite. Show what is real. If it breaks, does it heal? Open up your ear. Why you think that I'm here? Keep me in the dark, are you even thinking of me? Is someone else above me? Got to know, got to know. What am I gonna do? 'Cause I can't get through to you. So what's it gonna be? Tell me. Can you hear me? Can you hear me?..”
Jag tog ett djupt andetag och ställde mig upp igen. Jag sparkade ilsket till väggen och började rusa vidare längs med gatan i full fart. I farten sparkade jag till en bil som stod parkerad utanför lägenheterna. Larmet gick, men det gav mig bara en adrenalinkick och jag sprang vidare för att göra mig av med ännu mer ilska.
”I'm so sick of it. You're attention deficit. Never listen, never listen. I'm so sick of it. So I'll throw another fit. Never listen, never listen. I scream your name! It always stays the same. I scream and shout! So what I'm gonna do now, is freak the freak out..”
Jag gjorde några luftkickar och fick syn på en gränd. Jag sprang in i den och i full fart sprang jag rätt emot en av de hårda tegelväggarna och gjorde en bakåtvolt. Jag landade tryggt och stabilt på båda fötterna igen. Jag vände mig om och slog ilsket ena handen i en av väggarna och skrek högt.
”Whoa-whoa-whoa-whoa. Whoa-whoa-whoa-whoa. Easy come, easy go. Easy come, easy go. Can you hear me?..”
Jag fortsatte att springa ut ur gränden, längs gatan och innan jag visste ordet av så var jag nere vid hamnen.
”I scream your name. I scream and shout! So what I'm gonna do now is freak the freak out..”
Jag hade fortfarande en del ilska att ta itu med så jag fortsatte att springa ner till den stora bron som jag sprang in under. Jag gjorde några boxningsrörelser i luften och några bestämda dansmoves.
”Ohhhhhhhh... I scream your name! But you never listen! Ohhhhhhhh... No, you never listen! But you never listen..”
Det sista orden skrek jag ut högt och föll ihop under bron helt slut.
Jag hade lugnat ner mig lite och tog mig ut till kanten av hamnen och satte mig på en brygga där och lät tårarna forsa.
*Harry’s POV*
Jag gick lugnt längs gatan på väg tillbaka till hotellet. Gatorna var nästan helt tomma och inga fans så långt ögat kunde nå. Kanske berodde det på att det var rätt dimmigt och regnade smått ute. Plötsligt får jag syn på en skepnad sitta längst ute på en av bryggorna nere vid hamnen. Det ser ut som en tjej, jag borde nog gå dit och kolla så att allt är okej.
Jag gick närmre och ju närmre jag kom desto mer bekant började tjejen se ut. Det är Savannah som sitter där. Men vad gör hon ute på en brygga, ensam i detta väder?
-”Everythings okay?” frågade jag försiktigt och la en hand på hennes axel.
-”Harry? What are you doing here?”
-”Well, I can ask you the same thing”
-”I’m fine..” muttrade hon och torkade bort en tår.
-”No, you’re not. Do you mind if I take a seat?” frågade jag och slog mig ner bredvid henne utan att vänta på ett svar.
-”I guess..”
-----------------------------------------------
Psst, läsare. Följ min tumblr -->här<--
-----------------------------------------------
Braaaaaa!x